Sånt är livet

Det är vår och saven stiger alltmedan katten är ute och friar både natt och dag. Har förgäves försökt att tala med henne om kärleken men hon vill inte lyssna för hon är fullkomligt förgiftad av denne virile man till katt. Ja, så till den grad att jag har börjat kalla henne för poisson. Hon är totalt förändrad.

På samma gång kan jag förstå henne för han är stor och en riktig värsting till katt som lyser då han passerar förbi vår tomt.

Ofta sjunger han serenader utanför vårt sovrumsfönster.

Det har ingen man gjort för mig men å andra sidan så är ju inte jag lika söt som min katta.

Tänk om jag kunde bli det. Viktväktarna vet ju på råd.

  -Mitt mål är att bli smal till sommaren, berättade jag för barnen då de var hemma på middag.

  -Jaså, svarade de ointresserat mellan tuggorna. Kanske berodde det på att de hört det förr.

Till sommaren tänkte jag, då ska alla häpna över min vackra smäckra bikiniklädda kropp. Undrar just om jag ska ha sådana där string?

  -Vad tycker du, frågade jag sonen. Kan jag ha sådana där string?

  -Vad sa du?

De stirrade på mig som om jag var ett UFO.

  -Ja, på sommaren alltså. Då jag blivit smal.

  -Är du inte riktigt klok gamla människa. Sådant är ju bara för pangbrudar. Skärp dig morsan!

Pangbrudar, tänkte jag harmset. Du ska allt få se min unge man. Britney Spears kan snart slänga sig i väggen.

Mannen vet inte om att han ska få en sådan tjusig brud. Kanske en med string. Undrar just om han kommer att palla för det?

Blir det för svårt kan ju alltid göra som hankatten.Sjunga serenader för mig.

Varje vår märker jag att kläderna krympt i garderoben under vintern. Ett underligt fenomen. Undrar vad det kan bero på?

Det är eländigt då man måste åla sig in i brallorna och på samma gång tvingas se på den hylla som lägger sig så behändigt över byxlinningen.

I och för sig kan det ju vara praktiskt med en sådan. Man kan ju till exempel bära en kartong på den men hur ofta gör man det liksom?

Vid de tillfällena skriker jag i desperation:

  -Slut med käring, blek och grå och string-bikini på.

Det blir alltså träningsoverall och pannband på. Coolt ska det vara fast andningen är tung.

Innan man ger sig ut i spåret är det emellertid av vikt att man värmer upp och jag brukar tillsynes vant och nonchalant slänga upp ena benet på staketet framför grannens köksfönster. Sedan gäller det att hålla masken då krampen sätter in. Bara att vinka och vara glad liksom.

  -Hallå där! Glömde stretcha igår vet du.

Spring under en kvart, säger viktväktarna.

Då får man bonuspoints som räcker till ett glas vin och det kan det väl vara värt om det inte blir stopp i mittregionen pga kramp.

Träningen sätter sina spår. Det blir jobbigt då mjölksyran sinar och stegen känns tunga. Då skriker jag:

  -Jag skiter i stringen.

Det är ingen lätt sak att vara tung men en smal sak att vara lätt.

Det gamla vraket behövde en totalrenovering för vem vill ha slitna bilringar, repor i lacken och rost i karossen? Inte jag i alla fall. Inte ens färgen lila kunde ge mig en sista chans vilket syntes allt för väl i spegeln. Där stod en neanderthalare och grinade mot försvarslösa lilla mig. Gissa om självkänslan rann ut genom höger stortå.

Man kan ju bli rädd för mindre tänkte jag då de vita benen sände reflexer som bländade mig som en kamerablixt.

  -Var inte rädda, det är ju bara jag, stönande jag bedjande.

Nej, omedelbar putsning var av hävd och bantningen skulle starta redan nästa dag men mer skulle komma att göra mig upprörd.

  -Sitt still käring! Ja förlåt älskling men du har långa hårstrån på hakan.

Han ryckte och drog till jag skrek:

  -Aj! Du..jag skiter i stråna. Syns de så väl? Hur ser jag ut då?

  -Hmm..som Kronbloms svärmor typ. En bra liknelse.

Det avgjorde saken. Det var dags för vaxning och rensning.

Mannen menade att jag dög som jag var men efter så mycket ruin och förfall hade jag svårt att tro honom.

Det bar i väg till salongen och med de blå plastsockorna på skorna kom jag in till den underbara ängeln som skulle locka fram kvinnan ur den groteska varelsen.

Det ludna skulle bort och fransar och bryn färgas.Sedan skulle smink göra resten.

Omlindad i varma handukar drömde jag om att bli snygg. Fotomodell skulle jag väl inte bli men kanske till hälften med hjälp av puder och foundation.

  -Blinka inte nu, sa hon.

Det gjorde jag så klart och fick en chic blå much under var öga men hon fixade det med med lite extra smink.

Jag var klar och hade aldrig känt mig så vacker. Inte skulle jag hem till ett tomt hus där ingen kunde beskåda min metamorfos. En sådan skönhet var ju tvunget att visa upp.

Det kliade lite under sminket men med lite riv med fingret gick det snabbt över. No big deal, som de säger i USA.

Gick på stadens gator och blev beundrad. Jösses, vad de stirrade! Vilken bekräftelse att få. Sorgligt bara att jag inte mötte en enda bekant för lite komplinger var på sin plats denna dag. Å andra sidan skulle de kanske inte känna igen mig för de skulle trott att de mötte en fotomodell.

Tanken kändes fin till jag plötsligt upptäckte något blått som lyste mig i ögonen.

PLASTSOCKORNA! Järnspikars! Och där kom en kompis också. Hallå, nödvändigt! Hann få av dem i grevens tid. Hon såg medlidsam ut.

  -Vad har hänt? Har du gått in i en dörr eller nåt? Alldeles blå under ögonen. Stackare!

Vraket var tillbaka.Sanningen visade verkligheten. Synd var det för tänk vad snyggt det hade varit om det varit mode med små chica blå sockor på skorna och blåklockor under ögonen.

Adjö skönhet.

Det är så rart och så himmelskt svenskt så en kan tjuta av rörelse. Fast jobbigt är det ju. Fy attan vad vi får slita framför TV:n. Vi stakar i nio mil utan att ens en gång få en kopp kaffe förrän de anlänt till Eldris.

Själv är jag en baddare på skidor. Ja..dvs om spåret är rakt, inte bär utför eller svänger och fram för allt om detta inte sker samtidigt.

Utan att skryta var jag under min skoltid flitigt anmäld till olika tävlingar och jag var en riktig dabbare då det gällde att komma i mål utan att vara sist.

Man får ju ställa upp då de tjatar för då jag är med blir det mycket roligare påstår de och jag förstår att det måste vara min genomtänkta taktik i blåbärsträsket de gillar.

Man måste börja med psykning av de andra deltagarna och då är vallningen en tacksam hemlighet. Oftast använder jag klister. Mannen har en burk lim som det står rena dundret på och den brukar jag ta.

Klädseln är viktig i spåret om man ska vara cool. Min dräkt är en blåvit overall och så bär jag en illröd mössa. Det ska ju synas att jag kommer så de kan flytta sig. Dessutom ska jag ha siffran ett på bröstet men gör alltid entre som siste man för eliten ska ju inte vara förberedd  på min ankomst.

Då jag berättar för dem att min form är i topp blir de avundsjuka.

  -Ja, ja vi får väl se, stönar de till svar.

  -Ska vi skejta eller? De ska ju veta vem de har emot sig.

Då brukar de peka på mina hörlurar.

  -Du har ju redan Free Style i örona.

Med stakande och frånskjut i slakmotan går det fort. Måste vara först med tanke på mina bookmakers.

Ibland är fästet tungt. Mycket så.Då skriiker de:

  -Ur spår!

Kära nån i mörkret vad svårt det blir då någon flåsar en i nacken men å andra sidan kan de gott ligga där en stund och vila sig i suget. Oftast vill de inte det utan passerar mig ändå till mitt muttrande:

  -Säger bara en sak säger jag bara. Mora-Nisse. Han sparade på krafterna han.

Då det blir allt för tungt längtar jag hem men här ser ni en som inte ger sig. Frågar någon huligan dopad med blåbär om jag är trött tillstår jag det aldrig.

  -Nej då, bromsar bara fältet en stund till det är dags att lägga in spurten.

Att se mållinjen är en ren glädje. Oftast är jag utan konkurrens och då jag väntar på kranskullen så har han gått hem men pris får jag varje gång. Jumbopriset, och speakern brukar kalla mig mångfaldig mästare.Mm hum, undrar vad han menar?

Alltid bäst!

I backen är jag en riktig fena. Jo, det bär utför i en sådan rasande fart att jag inte hinner med.

  -Dalskidan före älskling,glöm inte det, ropar mannen då.

Han behöver inte påminna mig för en proffsåkare som jag rätar alltid ut laggarna i tid.

Det händer att de kallar mig för pelikanen, förstår inte varför. Första gången jag hörde det höll det på att gå åt pipsvängen.

  -Va, finns det sådana här, sa jag och såg upp mot trädtopparna medan skidorna korsades och med näsan i snön såg jag inte en enda en.

Det var ju bara på skoj.

Mannen har förklarat att en sådan åker med vingarna rakt ut så det gäller ju inte mig. Min stil är både tjusig och elegant.

Det är roligare än längdåkning för de bara ropar ur spår hela tiden.

Jag är så duktig att jag ibland får vara föredöme för andra i backen. Tror jag i alla fall för de stannar upp och glyser då jag kommer ropandes:

  -Se upp! Får inte hejd på de här.

Det gör de i liften också då jag följer med ner igen. Glyser alltså. Ja, inte är det mitt fel att den inte stannar på toppen.

Synd att de missar min show i år men det är smällar de får ta.

Pelikanen vill inte bli vingklippt.

Gamla Bettan och jag har varit på besiktning.

Av någon underlig anledning så är det alltid undertecknad som får stå med skammen då rostflagan ska visas upp.

  -Klart hon går igenom, menar maken. Hon rullar ju på som en oxe.

Enligt min mening liknar hon mer en gammal stut men om Gud ville och böxera höll så kunde det ju gå vägen.

Skämmigt var det ju men jag kunde ju alltid säga att hon inte var min utan grannens.

Motorn hackade och huven dallrade under vår ståtliga entre till parkeringen där vi landade mellan en Porsche och en Mercedes.

Här gör vi oss bra, tänkte jag.

  -Hej, jag heter Bettan tut och på karlar är det slut.

Lyxåkens unga förare spatserade utanför och beundrade sina fordon och gissa om de blev mållösa inför miraklet jag kom med.

Demonstrativt vevade jag upp takluckan, reste mig upp genom den och sa stolt:

  -Jag har takventilation med solskydd. Har ni det? Flytta på er! Vi ska in på besiktning.

Kärringen eller bilen, tänkte de säkert av deras miner att döma.

  -Den du, hon behöver nog en underredsbehandling..bilen alltså ha ha.

Sicken ungtupp. Det kunde väl inte han veta.

Nåja, det gick ju bra trots allt.Förutom några tvåor och ganska mycket rost.

Det lackar mot vår vare sig man tror det eller ej så det är bäst att starta försiktigt med motion så man kommer i bikinin till sommaren. Kanske man till och med kommer i en string om man kämpar på.

Kläderna har ju en förmåga att krympa i garderoben. Försöker att peppa mig själv med orden:

  -Slut med käring blekfet och grå och stringtrosa på.

Alltså är det joggingdress och pannband på för coolt ska det vara fast andningen är tung. Man ska se ut som en baddare fast man egentligen är en dabbare.

Inför grannarna är det gött att visa att man är vältrimmad och värmer upp ordentligt innan. Därför är det häftigt att nonchalant slänga upp det ena benet på staketet men sedan gäller det att hålla masken då krampen sätter in.Bara att försöka le och vara glad.

  -Glömde stretcha i går.

Sedan är det bara att sätta igång med löpandet.5 bonuspoints räcker till ett glas vin så det kan det väl vara värt.

Det kan ofta bli kramp i mittregionen men om ingen ser på kan man promenera i stället. En sådan under en kvart kan ju i alla fall ge en kaka till kaffet. Även det kan bli tungt och då är det bra att avreagera sig med:

  -Jag skiter i stringen!

Det är ingen lätt sak att vara tung men det är en smal sak att vara lätt.

Ska man helst undvika i den mån det går för det blir ju jul ändå även om vi inte har hunnit med allt. Undrar ibland hur det är för våra nyanlända svenskar så här i juletider. Det är inte lätt att förstå oss och hur vi håller på om de inte varit med om det innan. Kan bara fantisera om vad som rör sig i deras hjärnor då vi stressar omkring och jagar efter grisens läckra bakdel.

  -Vad håller de på med? Är de riktigt kloka? De jäktar omkring. Sedan slaktar de grisen, äter upp stjärten och lägger fötterna på bordet.De tar in skogen i hemmet och låter den brinna med kulor i grenen och när grannen barrar så kastar de ut den.

  -Hörde en som ville köpa en granfot. Hur går man med en sådan?

  -Jaa, och deras helgon är en röd gammal gubbe med långt skägg som säger att han är gammal och hittar han några snälla barn så klappar han till dom.

Detta manar till eftertanke om julen och dess budskap. Tänker ta det lugnt men jag glömde julkorten. Mannen tyckte att jag skulle glömma det igen för det var ändå försent. Men skam den som ger sig. Inte jag! Jag köper dem ändå och skriver:

  -Jul har det varit och nu har den farit.

Då kan de komma fram till påsk utan att jag behöver skämmas.

GOD JUL

så sa min pappa alltid då han kommenterade sitt hantverk. Det blir det aldrig för mig men min ambition är stor även om ingen annan än jag själv tror på att det ska bli bra.

Därför drar jag mig som en tjuv om natten undan och jobbar i lönndom för de ska minsann få se att jag kan. Så även in för julen förra året.

Tjingeling det skulle bli julpysselting men inga små larviga tomtar av garn, nej något riktigt rejält.

  -Jag ska ha mig en riktig bock. En sådan har jag aldrig haft.

Sagt och gjort!Det skulle bli en i naturlig storlek som står ute och är julig.Snyggt skulle det bli.

Efter lite sökande låg materialet framme på garagets golv. Vedklabbar till kroppen och stickor till hornen. Mannens ihopsamlade granris som han tänkt sig göra kransar av men det fanns ju viktigare saker för det....en julbock till exempel.

Mm...jag behövde ju verktyg också och lim och fann allt i mannens domäner. Klisterburken var täckt av en etikett med orden Rena Dundret så det måste ju vara hållbart, tänkte jag.

Så var det bara att sätta igång. Tjosan..där blev det lite fel men bara att lappa, laga eller dra ifrån. Lätt som en plätt och den där Ernst på TV kunde dra sig tillbaka för att sy i sina dragkedjor.

Det ville gärna bli bra. Blev det snyggt eller blev det vackert? Men attan vad det var svårt att få benen lika långa.

  -Det där går aldrig, sa min nyfikne granne.Lägg ner! Det där är för svårt för dig.

Han kände säkert medlidande med min man och tänkte att han skulle få reda ut misären.

Jag sågade och sågade och sågade igen. Det ville gärna bli bra.

Vad grannen ansåg om min begåvning angick inte mig. Han ruskade på huvudet och gick medan han muttrade något om att det var mer likt en liten hund med två antenner på huvudet och att en måttstock inte vore fel.

Till sist stod skapelsen klar för beundran men lite konstig var den.

Det bidde visst ingen bock. Snarare en liten kobent tax med antenner..och där for den ena på sned men det gick ju att fixa med dunderlimmet.

Ändå var den ful..hiskeligt frl och den gick inta att lyfta utan stod bångstyrigt fast på golvet.God Jul då....dundret förstås.

Mannen kom oväntat hem och undrade vad det var för skapelse som stod där?

  -Men hallå,svarade jag.Ser du inte att det är en julbock som bidde en tax. Har gjort den själv.

  -Tvivlar inte en minut. Vad ska vi göra med den där?

  -jo, om du får loss den så sänder vi den till Gävle för kremering. Och så talar vi inte mer om det!

är jag ju inte men en VIP-person kan man kalla mig. I alla fall om man får tro en sminksäljande postorderfirma som mer än gärna sänder sina produkter till lilla mig. Antagligen beror det på högaktning av min gamla slitna gestalt. Jag är nämligen speciellt utvald.

Bara för mig sänder de ett erbjudande och om jag svarar inom 10 dagar så kan jag vinna lyxig bil eller en skattkista full med guld.

Fordonet vill jag ju gärna ha och kistan är inte heller att förakta så därför beställer jag ibland. Sist var det en kräm mot rynkor samt mascara.

  -Vad du är lättlurad, säger mannen. Du kan lika gärna använda strykjärnet ju.

Ja, fint ska det vara fast rynkorna hänger, magen sväller ocg celluiterna dänger. Att skönheten kommer in ifrån har det här företaget inte förstått. Inte heller de modeller som grinar mot oss från alla affischer.Vackra är de till skillnad mot mig som skulle bli en pangbrud med gäddhäng och annat daller men det är smällar man får ta.

Tänk om det vore tvärtom. Ja, om det var vi rundhylta medelålders som modellade istället. Leende kunde vi säga:

 - Det ska vara en käring med stringtrosor i år.

Vilken bra idé för då skulle våra undomar inte ha komplex utan i stället tacka sin lyckliga stjärna för att de inte ser ut som oss.

Det känns som om de läser mina tankar där på affischerna då jag passerar för de följer mig med blicken. Nja, i alla fall pojkarna som med sug i blicken flirtar med mig.

  -Hej, vackra kvinna! Var har du varit i hela mitt liv.

Det är alldeles sant. Prova tjejer. Glys dem bara rakt in i ögonen och ni får en underbar upplevelse. Jag brukar gå runt dem flera gånger.

Nåja, man kan ju drömma sin dröm. Det skulle ju vara rena barnarovet att roffa åt sig en sådan goding. Men titta får man ju.

By by beuty men min skönhet sitter som sagt inombords så det så.

Förhållandet till vårt gamla fordon är just nu svalt. Hon har svikit mig igen.

Bilar är mystiska ting. Vår verkar vara i symbios med mannen i familjen som kallar henne för gamla Bettan. Ett passande namn på en gammal rostig raggarbil, tycker han.

  -Hon rullar och går, gamla Bettan, hörs hans nöjda kommentar.

Det gör hon inte då hon är med mig.Nej, på pin kiv får hon motorstopp och vilar sig då det passar henne.

Ingen är så tjurig. Har hon bestämt sig så stannar hon och helst i en korsning och i det läget är namnet bildjävel bara förnamnet.

Och inte blir det bättre av att trafiken bakom trycker på och inte förstår varför käringen inte kör någon gång.

  -Kör då människa! Ska hela stolpen bli grön?Har hon hatt? Ser du om hon har hatt?

Då kan jag bara konstatera:

  -Vad de glyser! Har de aldrig sett en trött gammal ford förut? Deras fordon är ju inte ens antika.

Det finns då bara en sak att göra. Nämligen att gå ur och se hjälplös och förvirrad ut.

Oslagbart tips då nöden är som störst är att tala till männens överego.Funkar varje gång. Ja i alla fall så får man hjälp att rulla undan eländet.

  -vad har hänt, frågar de.

  -Den är tvärdöd, svarar jag uppgivet.Jag vet inget om bilar men vilken tur att ni kom!

Snart har jag tre stycken hjälpare.

  -Såja, det är nog bara förgasaren. Vill du ha lift?

  -Nej tack, ska ringa hem.

Jag vill välsigna mobilen och kan inte låta bli att sparka på Bettans bakhjul, Det är hon värd.

  -Skitapa, dumdum. Vad håller du på med? Det finns intelligenta bilar. Passa dig du!

Mannen får höra en upprörd stämma.

  -Bövla, förbaskade bilskrälle. Det är nog förgasaren, säger jag för att impa.

  -Jag kommer!

Honom kan jag alltid lita på men det konstiga är och, nu lommer vi till symbiosen.. Han sätter sig vid ratten och viskar rart:

  -Såja,husse är här. Starta nu.

Döm om min förvåning då motorn mullrar så skönt i öronen.Undrar just om de har ett hemligt förhållande?

Nåja, han kan i alla fall inte sy i en knapp men det kan jag.

Hade varit trött en längre tid, ja om jag kände efter noga så gjorde det ont på många ställen i kroppen. Det högg där och det värkte där.

Läkarboken visste besked om det mesta.

  -Oj, oj!Symptomen stämmer ju in på nästan allt. Jösses, vad dålig jag är. Bäst att boka tid.

Jag ringde genast.

  -Du är nummer 20 i kön.Svarar om vi kan.

Man måste hålla ut och det kunde jag. I 45 minuter.

  -Du är nummer 10 i kön. Kanske svarar vi snart.

  -Hallå, vill ta ett blodprov.

  -Nummer 10 i kön.

Tyckte synd om människan som fick sitta där och tjöta hela dan.

Nästa dag var det min tur.

  -Du behöver nog ingen tid. Järntabletter finns att köpa på apoteket men okey då. Här finns ett återbud.

Hos den vitklädde var det bäst att inte glömma en enda krämpa och besöket gav endast en kort tid. Jag tog ett djupt andetag och rabblade på. För säkerhets skull bar jag med mig den tunga läkarboken hem ifrån.

  -Är trött och andas tungt. Har ont här och där också och i magen. Sedan är jag snurrig i huvudet också. Har det något samband? Vad är det för fel på mig?

  -Är du alldeles säker på att det inte gör ont på något mer ställe?. Kanske i en tå?

  -Stämmer, det gör faktiskt ont där också. Är det allvarligt?

  -Du är stressad förstår du.Skriver ut lite piller.

Det var dags att ta fram läkarboken.

  -DET ÄR JAG INTE! Har aldrig varit mer i balans. Se här i boken vad samband det finns. Får de ljuga i en läkarbok. Får de det?

  -Du är stressad.Vanligt nu för tiden.

  -Blodprov då kanske...eller röntgen?

  -Behövs inte, ta de här ock kom åter om det inte blir bättre.

Sockerpiller, tänkte han men attans snusläpp, tänkte jag.

Dit går jag inte igen. Han såg mig ju inte ens i örona.Tänk om jag är sjuk?

Vi lever i en tid då massmedia vältrar sig i i kändisarnas lycka och missöden och jag läste om en stackare som stukat foten och fick ta sig fram på kryckor. I en hel vecka.

Då samma elände drabbade mig var det riktigt ont. I alla fall enligt egen  utsago. Ja så synd om mig har det inte varit sedan jag fick en sticka i fingret.

Jag bad mannen att ta med en kvällstidning hem för jag ville se om jag var med men snopet nog fanns inte en enda rad om lilla mig. Det hade ju varit ett riktigt scoop. Tänk dig rubriken, sa jag till mannen.

"SÅ HAR DET HÄNT IGEN"

Gammal tant svårt skadad efter halka. Svår värk.

Bilden skulle visa en svårt lidande men leende käring,

  -Tingeling, här är jag. SE PÅ MIG

  -Ähs..sicket svammel, Vem vill veta? Du säljer inga lösnummer.

  Kan väl hända men de glodde på mig i affären.

  -Nja..inte direkt du. Varför anmäler du dig inte till ett frågeprogram om du vill bli känd?

  -Skulle väl inte tro det. Vad är vakum?

   Vet inte men jag har det i huvudet. Tror inte att det skulle funka. Någon idrottslig prestation har jag heller inte gjort. Lika bra för hade jag försökt så hade det inte gått bra.

"Tjolahopp, det blev en flopp" skulle bli rubriken då.

Nej, då jag tänker efter så är det nog bättre att vara en doldis och leva i nuet. Då kan man njuta av vardagen och linka sig fram över gatan med hjälp av en ung och hjälpsam Adonis. Han kommer kanske med i tidningen och jag på köpet.

"UNG MAN HJÄLTE DÅ HAN ESKORTERADE EN GAMMAL TANT ÖVER GATAN.

Sommaren är en årstid för lekar, idrott och spel och alldeles särskilt vid släktfesterna där det finns en vinnariver som ingen annan har sett maken till.

Eftersom jag är stjärnan i gänget så vill alla ha med mig i sitt lag. Jag har förstått det för de sparar alltid den bästa till sist. Det vill säga mig och munhuggningen börjar. Det slår aldrig fel.

De försöker att vara sportsliga mot varandra.

  -Men så ta henne ni. Det är ni värda.

Tänk att jag varit så eftertraktad ända sedan jag gick i skolan.

På midsommarafton skulle vi som vanligt lira brännboll med nig som stjärna.

Det var blodigt allvar och taktiksnacket osade svavel men det deltog inte jag i. Nej jag stretchade och förberedde mig mentalt.

Vårt lag skulle börja inne och jag var första kvinna att slå iväg bollen. Det skulle bli långt för de skulle få jobba länge därute.

Koncentrationen var viktig och jag såg upp mot himlen en lång stund innan jag klappade mig på låren som skvalpade ett tag.

De började bli otåliga därute.

  -Slå någon gång då!

De var lite psykade men det var ju meningen.

  -Lugn och fin. Måste vänta till musklerna stannar, ropade jag och klappade mig ytterligare fast denna gång på kinderna för så gör ju alla stjärnor.

Jag lyfte upp den runda klubban då de omtänksamt bad mig ta det lugnt.

  -Dubbelhakorna måste ju också stanna.

Den runda var tung och åter visade de sin kärvänlighet mot mig.

  -Ta den platta, ropade de i korus.

Det var bäst att lyda deras goda råd och jag förberedde mig för ett länge leta slag då jag plötsligt upptäckte en sak.

  -Vad nära ni står! Och varför har ni händerna uppe i luften?

Asch, de ville säkert bara heja. Jag fick in en fullträff som lobbade bollen till rymden.

  -Dopingtest, ropade de.

Kanske var de dåliga förlorare trots allt men jag hann runt banan varv på varv medan de letade och fann den i en sopkorg.

Så klart vann vi! Med mig som stjärna behöver ingen slita ut sig men det är synd att de ska behöva slåss om mig.

Det var en helt vanlig dag och jag var på väg tillbaka till kontoret efter ett bankbesök.Plötsligt dök en polisbil upp i filen bredvid och konstaplarna ägnade all uppmärksamhet mot lilla mig.

  -Vad de glyser, tänkte jag som inte är van vid en sådan beundran av två så stiliga herrar.Såvida man inte åker dit för förargelseväckande utseende.

Likt en fågelholk stirrade jag tillbaka medan de började vifta och peka. H ade de möjligen spasmer?  Det var svårt att koncentrera sig på trafiken. En blick på dem sa mig att de började bli arga likt:

  -Gör som vi säger annars...

Plötsligt insåg jag. Hade ju inte spänt fast bältet men det sket jag i. Skulle ju svänga ju men den gubben gick inte för spanarna på Hill var ute på uppdrag och jag badade i blåljus.Misstänkt för att köra bil utan bälte.

  -Hur var det här då, sa den myndiga rösten.

  -Jotack bra idag ju men igår var det surt. Regn hela dagen och..

  -Du åker utan bälte. Erkänner du?

  -Ja, det kan jag väl.

  -Va, gör du?

  -Glömde helt enkelt, är lite förvirrad liksom. Glömde mannen på gubbdagiset.

  -Hur mår du egentligen?

  -Ganska bra men jag har bara en överläpp.

  -Hörrö..är du riktigt nykter. Blås här. Det är för din egen skull.

  -Ja, helt dum i aschlet är jag inte.

  -Du är grön och slipper böta den här gången. Vi är hungriga och låter nåd gå före rätt.

Kvar satt jag förundrad. Var det dolda kameran. Nåja, jag slapp ju böta. Ta det lugnt i trafiken

Jag ska berätta om en liten Nisse som springer omkring i min dator.Han är en envis liten rackare som fiser i mig men fixar och donar på egen hand. Duktig är han men varför måste han alltid ifrågasätta min kompetens.

Om och om igen skickar han retsamma meddelanden med frågor som till exempel:

  -Vill du verkligen? Är du medveten om att...?

Hur kan han veta allting och vad lever han av? Än konstigare är hur han kan hålla koll på vad klockan är? Det är ju kolsvart därinne.

Själv är jag lite fläng. Ja, alltså vad gäller datorer för de tänker inte lika kreativt som jag.

En dag var Nisse riktigt på vrången och vägrade att skriva ut mina alster. Mitt tålamod brast i kanterna men som vanligt visste han bäst:

  -Error..not connected

  -Är du dum i huvudet eller? Säger du error en gång till så åker du ut genom fönstret hönshjärna. Och jag öppnar inte först. Bara så du vet..liksom.

Mannen ville hjälpa till:

  -Har du kollat WC-promptens backup? Det kan vara fel där

Det lät konstigt men bäst är att låta proffsig i en sådan situation.

  -Säger du det? Visst, så klart jag har. Den gick ju in som en gräddfil. Morsning!

Nej, det var dags att prova en ny taktik och bli ödmjuk:

 - Hallå därinne, är det någon hemma?

Inget resultat. Kanske hade jag laddat ner med musen från servern? Vad nu det betydde?

Jag brukar ju vara en hacker även om mannen menar att jag snarare är en hackspett.

Den där Nisse var ju en idiot vilket jag argt meddelade vår besökande granne,

  -Håll bara med, sa mannen. Det har doktorn sagt.

Det fanns bara en sak att göra. Ringa supporten. Min son med ett rop på hjälp:

  -Jag har utforskat musen och komprimerat diafragman men den vill inte ändå.

  -Sitter kontakten till skrivaren i?

Det  gjorde den inte! Okey, lätt fixat för en hacker.

Den funkade igen.

Det är ju så med våra bilar att de till slut blir som en kär familjemedlem. Ja, det vill säga då de inte bråkar utan bara åker med stilla och fint.

Vår förra var en riktig skrothög men trotjänare enligt mannen. Minns den dagen hon skulle till verkstaden och jag skulle ta henne dit. Det var klara ålderssymptom precis som hos mig själv men med den skillnaden att hon var totalt senil medan jag bara var förvirrad..då. Hon kom liksom inte ihåg hur hon skulle starta och då hon väl gjort det så glömde hon att fortsätta.

Kanske var det lite likt mig ändå. Denna dag somnade hon in vid vägkanten och inte ens den snygge Porschen som se virilt for förbi kunde väcka hennes intresse.

På verkstaden klappade jag henne på huven, sa att hon nu var hos doktorn. ALLT SKULLE BLI BRA.Men det var bäst att förbereda mekanikern på hennes ålder.

  -Det är besvärligt att komma igång. Särskilt efter vila.

  -Må det. Har du försökt med liniment?

  -Va, hjälper det? Ska det hällas fram eller där bak.

  -Prova du det sistnämnda men annars är det kanske bättre med raketbränsle. Prova så ska de se att det blir fart på speleverket.HÄ hä.

Han hade väldans roligt men inte var det så himla kul.

  -Vad är det för fel på bilen då, frågade han

Jag var inte så bra på ämnet men man vill ju imponera i sådana situationer.

  -Tror att det ärgasfjäderns avgassystem och att kamremmens spännrulle har snott sig om vevstaken. Det tror jag.

  -Säkert så.Dyrt blir det. Många delar krävs och finns inte hemma. Många dagar tar det. Kanske veckor. Den behöver lackas om också. Mycket rost. Ful är den.

  -Vet hut karl! Hon kan ju bli ledsen.

  -Inte mycket att jobba på här under heller. Jag har en gammal Duett. Du kan få den billigt.

  -Försök bara att få igång motorn. Hur svårt kan det va?

  -Du kan få ett rejält bakvagnsstag med stabilisator. Då går du som en klocka.

  -Men nu gäller det bilen ju.

  -Byt tändstift så går den ett tag till.

Och tänk att hon blev botad för ett tag till.