Förhållandet till vårt gamla fordon är just nu svalt. Hon har svikit mig igen.
Bilar är mystiska ting. Vår verkar vara i symbios med mannen
i familjen som kallar henne för gamla Bettan. Ett passande namn på en gammal rostig raggarbil, tycker han.
-Hon rullar och går, gamla Bettan, hörs hans nöjda kommentar.
Det gör hon inte då hon är med mig.Nej, på pin kiv får hon motorstopp och vilar sig då det passar henne.
Ingen är så tjurig. Har hon
bestämt sig så stannar hon och helst i en korsning och i det läget är namnet bildjävel bara förnamnet.
Och inte blir det bättre av att trafiken bakom trycker på och inte
förstår varför käringen inte kör någon gång.
-Kör då människa! Ska hela stolpen bli grön?Har hon hatt? Ser du om hon har hatt?
Då kan jag bara konstatera:
-Vad de glyser! Har de aldrig sett en trött gammal ford förut? Deras fordon är ju inte ens antika.
Det finns då bara en sak att göra. Nämligen att gå ur och se hjälplös och förvirrad ut.
Oslagbart tips då nöden är som störst är att tala till
männens överego.Funkar varje gång. Ja i alla fall så får man hjälp att rulla undan eländet.
-vad har hänt, frågar de.
-Den är tvärdöd, svarar jag uppgivet.Jag vet inget om bilar men vilken tur att ni kom!
Snart har jag tre stycken hjälpare.
-Såja,
det är nog bara förgasaren. Vill du ha lift?
-Nej tack, ska ringa hem.
Jag vill välsigna mobilen och kan inte låta bli att sparka på
Bettans bakhjul, Det är hon värd.
-Skitapa, dumdum. Vad håller du på med? Det finns intelligenta bilar. Passa dig du!
Mannen får höra
en upprörd stämma.
-Bövla, förbaskade bilskrälle. Det är nog förgasaren, säger jag för att impa.
-Jag kommer!
Honom kan jag alltid lita på men det konstiga är och, nu lommer vi till symbiosen.. Han sätter sig vid ratten och viskar rart:
-Såja,husse är här.
Starta nu.
Döm om min förvåning då motorn mullrar så skönt i öronen.Undrar just om de har ett hemligt förhållande?
Nåja,
han kan i alla fall inte sy i en knapp men det kan jag.